我回家了 / Back in Sweden

Tråkigt men väntat att läsa dagens debatt kring elitskolor. Man får alltså inte starta elitklasser eller tillämpa prov i teoretiska ämnen innan gymnasievalet. Nu finns ju sedan tidigare en klass på Danderyds Gymnasium som är elit i matematik, och i de flesta avseenden även elit i fysik. IB har ju på flera håll också lyckats locka en allmän elit, och eftersom varje elev där bara väljer ett fåtal ämnen kan man nog säga att de flesta IB-skolor också kommer ganska nära den svenska eliten.

Jag hade gärna gått i en elitklass för matematik eller naturvetenskap, där de bästa lärarna valts ut för att kunna ge stimulerande undervisning till de bästa eleverna. Med dagens politik har jag ändå haft tur under hela skoltiden, med lärare som visat ganska stor förståelse för att jag haft lätt för matematik och fysik, och i den mån det varit möjligt för dem gjort det möjligt för mig att skippa lektioner eller göra annat i stället för att sitta och lyssna på saker som varit alldeles för lätta (något som kanske strikt sett kanske inte heller bör göras enligt skollagen, och som ibland väckt lite protester från andra elever och föräldrar - det börjar förstås lätt att talas om orättvisor i Sverige).

I Kina och USA finns elitskolor redan idag, och de kinesiska grundskolorna torde vara ungefär 100 gånger bättre än de svenska. När jag på den senaste tiden sett 9A och Vikarien (som jag såg igen) har jag och min flickvän (som för övrigt kommer från Kina) frågat oss hur det kan se ut såhär i den svenska skolan. Att läraren inte ens kan hålla en vanlig lektion utan att elever pratar och stör.

Förhoppningsvis kommer elitskolor till Sverige i någon form ganska snart, men om det är upp till de ansvariga på Skolverket och inom regeringen så lär vi nog få vänta.

Yawei kom hit igår kväll. Idag är hon rätt trött, och har redan lagt sig.

Jag var precis på föredrag om Mao-knappar. Michael, som är professor i kinesiska i Lund, och handledare för min examensuppsats (det är han för övrigt för de flesta/få som skriver uppsats i Lund) är en mycket bra talare, men ämnet var lite tunnt på sina ställen.

Jag fick första delen av Färden till Västern idag (översatt till svenska direkt från kinesiska av Göran Malmqvist). 1800 sidor ungefär, totalt utspridda över fem delar. Hoppas att jag får tid under de närmsta veckorna att läsa färdigt den

Jag var på Månteatern idag och såg Färden till västern, en pjäs baserad på Wu Chengens roman (översatt från en tidigare amerikansk pjäs uppsatt i Chicago). Det var en mycket bra pjäs, och det var spännande under alla de tre timmar pjäsen pågick. Mycket originell scenuppsättning, med “meditationsstolar” (låga stolar med ryggstöd direkt på golvet) till publiken, intim kontakt med publiken (bara 100 personer totalt) och inte minst det lutande plan med tre luckor i som det mesta av pjäsen utspelades på. Det lutande planen fungerade mycket väl för att bättre illustrera rörelser och förflyttningar, och för att göra fall och “stridsscener” mer dynamiska och spännande.

Färden till västern är en av fyra klassiska romaner i Kina (skriven på 1500-talet) baserad på munken Xuanzangs resor i Kina (som Peter Sivam för övrigt höll ett intressant föredrag på för två veckor sedan).

För mer om den kan man läsa Göran Lindqvists svenska översättning (tyvärr har jag bara bok 2-5), så jag har inte kommit igång med den, bok 1 är ganska svår att få tag i tyvärr. Dessutom finns en lite äldre film om apkungen (tecknad) där Hasse Alfredsson var berättarröst (det är nästan prislöst att höra honom säga att staven vägde “5000 kinesiska jättekilon”). I Kina är två moderna filmer, som definitivt tillhör slapstick/komedi populära bland studenter. Versionen jag köpte på gatan har “Le roi de singe” som titel på omslaget, så filmerna torde finnas textade åtminstone på franska.

Föreställningen gav verkligen mersmak, och ökade mitt intresse för att läsa mer av och kring verket. Hoppas att de sätter upp den på fler orter, så att fler får tillfälle att se den.

Ett irriterande musikquiz: Klicka här!

Ett föredrag på biblioteket (anordnat av Svensk-kinesiska föreningen) idag om te gjorde mig lite nostalgisk, och fick mig att tänka på den utmärkta tebutik som låg ett hundratal meter öster om Wudaokous tunnelbana i Peking. Där kunde man i avslappnad miljö prova teer av alla sorter och av mycket god kvalité, och småprata lite med ägaren (vars bror själv odlade te) om tesorter, och få reda på olika sätt att veta om ett te är bra eller dåligt, och få bra tips på vilken typ av teer som passar till en själv eller till kompisar där hemma.

Föredragshållaren Karin Tiselius verkade tyvärr inte veta så mycket varken om te eller om Kina. Bland annat sade hon att det kända teet Longjing (龙井) kommer från provinsen Hangzhou (Hangzhou är en stad), och odlas “i såna där dalar som man har sett på TV” där det växlande är skugga och växlande sol. Teet är tydligen bra för att vattnet är så bra där, och “det kanske plantorna också kan suga upp lite av”. Då hon talade om Oolong sade hon att det kommer från Wuyi-bergen, och syftade antagligen på Wuyis bergste (武夷山茶) men Oolong kommer från många ställen och i många olika smaker.

Hon nämnde också att te innehåller mer än 500 ämnen… vitaminer, proteiner, grundämnen och spårämnen, och det är klart, ett och annat grundämne hittar man säkert däri också.

Ett tips till nästa föredrag är att göra lite bättre research nästa gång. Man måste förstås veta vad vitt te (egentligen en variant av grönt te som görs på lite yngre blad med mindre uppvärmning) och Rooibos som inte kommer från en vanlig te-buske, även om det ofta kallas rött te är om man ska hålla ett föredrag om te. Dessutom bör man veta precis vad det är för skillnad på svart och grönt te, någon jag i skrivande stund försöker ta reda på. Då någon ställde frågan till henne svarade hon att det visserligen kommer från en och samma buske, men att det finns oändligt många olika slags te-buskar.

Saxat från Wikipedia: “Black tea is more oxidized than the green, oolong and white varieties. All four varieties are made from leaves of Camellia sinensis. Black tea is generally stronger in flavor and contains more caffeine than the less oxidized teas.”

Efter föredraget var det vissa klagomål på att Longjing-teet smakade för lite. Även om det kan ha gjorts misstag i förberedelserna tror jag att det mest berodde på att många av åskådarna ännu inte lärt sig att uppskatta smaken av grönt te, som är mycket rik och varierad.

Peter Sivam kommer säkerligen att ge ett bättre föredrag nästa vecka

Efter två veckor på Madeira kom jag hem idag. Madeira är mestadels ett pensionärsland, men jag har haft två ganska lugna och trevliga veckor.

Några observationer från Madeira:

På flyget ner ville jag inte köpa någon dryck på flyget. Flygvärdinnan var noga med att i lite otrevlig ton påpekas att inga drycker skulle serveras på planet.

Guiden på utfärden på östra Madeira var inte så kunnig och levde mest på manus. Hon använde nysvenska uttryck som ibland-ofta, och ofta-alltid.

• Det är ibland-ofta lite dåligt väder på den här toppen
• Det brukar ofta-alltid vara en soppa till förrätt

Detta sätt att koppla samman två redan ganska obestämda ord (förutom alltid då) för att skapa något ännu osäkrare kan vara bra då man inte vet. Det var dåligt väder och soppa, så båda “förutsägelserna” slog in.

På en utfärd diskuterade några “pensionärer” eltillförseln på Madeira. De gissade att det kanske mest nyttjades vattenkraft: “det finns ju så mycket vatten på ön” eller solkraft: “det är ju så fint väder här”. Jag påpekade att bäckar, och levador som de vattenkanaler som finns på Madeira kallas knappast räcker för att få tillräckligt med energi från vattnet. Solkraft är tyvärr för dyrt (även om P-automaterna på Madeira verkar drivas med solkraft). Jag sa att de lever på olja, precis som Norge (Norge lever visserligen på olja, men tar kanske det mesta av sin egen kraft från andra källor), och fick svaret: “Jaså, har de ledningar ända från Norge?”

På bussen till flygplatsen på hemvägen påpekade guiden mycket riktigt att “vagnen med bagaget brukar stå antingen framför eller bakom bussen”.

I kommande inlägg ska jag länka till lite bilder och kanske skriva mer om intryck kring Madeira, portugisiska, och andra saker som jag glömt att skriva om under hösten.

I spent 1 week in the Zhangjiajie area, much longer than the 2 days I had originally planned. It is the most wonderful area I have seen in China, and the countryside around the area is an absolutely amazing place for hiking, biking, rafting. My guide Sunny who took me out to see how the people in the area really live made the trip a lot more memorable.

Min blog har varit ganska dåligt uppdaterad de senaste två månaderna. Jag har fortfarande en vecka på mig att fundera över om att uppdatera den bättre är ett bra nyårslöfte.

Mina kurser lider mot sitt slut, men det är ganska lugnt för det mesta. Två veckor återstår och sen är det prov. Lundabesök blir det mellan den 26 januari, och 15 februari. Har någon tips på vad man ska göra för att få visum till Moskva och vad man bäst kan göra där under en 8 timmars mellanlandning är det bara att skriva

På söndag blir det julfirande, förhoppningsvis med lite julgodis, Kalle Anka och Karl-Bertil som vanligt. Men ingen Arne Weise här i år, inte ens på band.

För några år sedan var en tecknad serie som heter Hikaru no Go mycket populär i go, och i piratkopieringarnas tecken har det kommit en populär TV-serie och en bok (boken har samma kinesiska namn som Hikarus kinesiska översättning, 棋魂) i Kina. Boken är från 2004, av 曹志林. Här är en översättning av det första kapitlet. Då jag har läst färdigt kanske jag skriver mer om hur historierna påminner om varandra:

Kapitel 1: Från himlen tillbaka till jorden

Den här bokens huvudperson Gu Shaolong blir i år 10 år gammal, och går 4:e året på Västra Portens lågstadieskola i Peking. Vid första anblicken är Shaolong en kort pojke med ett normalt utseende, förutom att hans läppar vid sidan pekar något uppåt. Han ger intryck av att vara en lite busig, men samtidigt helt vanlig pojke.

En dag i mars inträffade så en helt otänkbar och mycket underlig sak, som inte bara förändrade Shaolongs nuvarande liv helt och hållet, utan även hela hans framtida liv…

Det var en disig eftermiddag, och direkt efter skolans slut skyndade sig Shaolong mot farfars gård.

Shaolongs farfar är en pensionerad ingenjör, vars största intresse är att spela go och samla på gamla gobräden. I ena längan på farfars gård, finns ett sidorum fyllt av allehanda gobräden - det finns bräden som är ihoppusslade av små bitar Catalpa-trä, mahognybräden med noggranna inristningar i träet, tunga japanska gobans med fyra ben på undersidan, såväl som bräden vävda som mattor av fårull, man skulle till och med kunna säga att det är ett litet gobrädesmuseum.

Farfar tar ofta med sig Shaolong till detta rum, och lägger mycket möda på att noggrant förklara varje brädes ursprung, ålder och värde för honom, och detta gör att Shaolong för sin ringa ålder har mycket kunskap inom detta område. För några dagar sedan var det första farfar sa till Shaolong: “Åh! Mitt älskade barnbarn, vårt museum har fått ett nytt tillskott.”. Därefter tog han med stor entusiasm med sig Shaolong till sidorummet, och det visade sig att där fanns ännu ett set av nyligen hembeställda stenar från Yunnan. Farfar berättade för Shaolong, samtidigt som han öppnade skålarna: “Om stenar från Yunnan är av bra kvalite eller inte, det ser man för det första på att de vita stenarnas färg och lyster är precis som jade, och att de glittrar som kristall; för det andra ska de svarta stenarna de de ligger på brädet vara svarta som bleck, men lysa genomskinligt grönt då man håller upp dem i ljuset.” Därefter tog farfar upp en svart sten för att låta Shaolong titta i ljuset, och mycket riktigt lyste den ursprungligen blecksvarta stenen helt igenom i grönt, och sände samtidigt ut ett litet ljud. Farfar lyste upp, och såg omedelbart nöjd och belåten ut.

Plötsligt så fick Shaolong syn på ett långt och smalt tygfodral på bordet, och tog av gammal vana upp fodralet utan att tänka sig för, och frågade: “Farfar, vad är det här?”. Vem hade kunnat ana att farfar inte bara skulle rycka åt sig fodralet, utan direkt såg bister ut och sade: “Utan att jag har gått med på det får du absolut inte röra den där!”. När han hade pratat färdigt, lade han speciellt upp fodralet på toppen av kabinettskåpet, dit Shaolong inte kunde nå. Att farfar så snabbt ändrade humör gjorde Shaolong mycket undrande - vad kunde det där tygfodralet egentligen innehålla?

Shaolong frågade därefter i hemlighet farmor. Farmor sade till en början att han direkt skulle fråga farfar, men efter ett tag stod hon inte ut med hans eviga frågande, och berättade till slut för Shaolong om innehållet. Det verkade vara en uråldrig flöjt, som en gammal vän till farfar särskilt hade gett honom, och sagt att det var någon gospelare som för längesedan använt den. Farfar såg den först som en skatt, men tyckte senare att den verkade något underlig, och lade därför in den i ett tygfodral, samtidigt som han hade berättat för farmor att Shaolong absolut inte skulle få röra den.

Jag vet inte vem det var som sade, att nyfikenhet är en av de egenskaper som är allra värdefullast, eftersom den är drivkraft till alla framsteg i vårt samhälle. Kanske var det just denna helt vanliga pojkes otroliga nyfikenhet tillsammans med hans mod att utforska vad detta objekt egentligen var som gjorde att han senare kunde bli en hel generations läromästare.

Således bestämde sig denna pojke för att ta tillfället i akt då farfar inte var hemma och själv gå in i rummet för att ta reda på vad som egentligen fanns där. I eftermiddag hade farfar just åkt ut på landet för att uträtta ett ärende, och skulle inte komma hem förrän till kvällsmaten, så Shaolong måste ta tillvara på detta tillfälle för att utforska rummet.

På farfars gård var bara farmor hemma, och Shaolong sprang direkt till sidorummet, utan att ens hälsa. Han letade upp en pall, tog ner tygfodralet från skåpet och öppnade det med nio delar mod och en del rädsla.

För stunden blev Shaolong något besviken, då det bara fanns en flöjt, så gammal att den inte kunde varit äldre i fodralet, och den påminde om de små käpparna kvinnor ibland slog hundar med ute på landsbygden. Men eftersom farmor hade sagt att det var något särskilt med den där flöjten bestämde sig Shaolong ändå för att undersöka noggrannare.

Det var en gammal flöjt, mörkröd som bleck, och den var sliten med små sprickor överallt, man kunde tydligt se att dess epok för längesedan hade passerat förbi. Vid ändpartiet hängde ett skadat gammalt jadesmycke. Där uppe såg det ut som två drakar intrasslade i varandra var inristade. Därefter slog Shaolong på flöjten med detta jadesmycke, och den gav i från sig ett ljud, som inte alls var tydligt.

Shaolong tyckte det lät som att det kom ett vädjande och suckande ljud inifrån flöjten, som om någon tyst spelade på den. Han tvekade på om han hört rätt, och slog därför ett lätt slag till med jadesmycket på flöjten, och mycket riktigt kom ett lågt ljud ur pipan. Den här gången hörde Shaolong mycket tydligare, det verkade som om det var någon som suckade och det var en lång och kall suck som kom ur flöjtpipans mynning.

“Inte undra på att detta är farfars skatt, den kan själv skapa ljud!” Shaolong blev bara mer och mer sporrad i sin nyfikenhet, och slog hårt med jadesmycket mot flöjten, vartefter han snabbt höll pipan mot örat, för att kunna höra vad för ljud som kom ur flöjten.

The 2006 Go to China trip took place from June 20 to August 20 2006. It was different from the previous ones in many respect, but a lot of fun, and perhaps the best trip arranged to date. Unfortunately, I had classes for part of the summer so that I had no way to participate during the first 3 weeks of the trip this time.

Two years ago, when we arranged the first trip, we spread the information mostly through tournaments and personal contacts in Sweden. This year, however, only around 1/4 of the participants were from Sweden, and we had participants from England, France, Germany, USA, Australia… (with apologies to anyone I might have forgotten). In terms of organization, many things are also different. The first year we had relatively limited contact in Beijing, which meant that events and activities were relatively restricted. Now our network has slowly grown bigger, which makes it easier to arrange housing, activities, and make the go teaching better.

Most days started with go lessons, at 10 in the morning, and with a break for lunch, participants played go until afternoon, some until 2 or 3, and others until it was time for dinner. In the evening, there were no special events scheduled, but often opportunities to play go, other board or card games, computer games, pool, or go for a massage. Later in the evening visits to night clubs and bars, especially in the famous Sanlitun bar districts were frequently seen.

During weekends and rest days there were sometimes scheduled sightseeing activities, but often participants also took the chance to explore some of the sights by themselve. Tiananmen square, The forbidden city and The temple of heaven were all within walking distance for some, and The pearl and silk markets were also appreciated for shopping. In addition, Beijing has a large number of beautiful parks as well as shopping plazas and good restaurants spread all over the city.

Special visits were also organized to go clubs and professional pro games, the highlight being the first visit to a pro game where we got to see top Kong Jie 7p and Lee Sedol 9p, and meet Kong Jie for a dinner chat(as I have written about previously in the blog) and the time Chang Hao 9p visited the apartments to review one of his games, the one from the Ing Cup final with Choi Choelhan, 9d from Korea. A video was recorded of the event, and we can hopefully post it later on our website. Chang Hao is a very friendly player, I learned this when I got to play with him last year, and this year he appeared with a smile, and toward the end signed the fans of the participants of this years trip. When Klas from Sweden came up to sign his fan he wrote: “Too strong!” together with his name on it. So watch out when you meet Klas in the future in a tournament.

Our teacher Wang Yang 5p also contributed a lot to the teaching in the apartments, and to the good atmosphere there and participated in the go teaching around 1/3 of the time in total. One of the less successful events was the trip to a go club for a friendship game where I had to act translator for a speech titled: “Weiqi(Go) is the Bible of China”, which was about as contrived as the title already makes it sound. And I don’t even think the person who gave the speech was a Christian.

In addition, a short Chinese course was organized near the start of the trip. Toward the end of the trip there was a greater tendency of participants playing other board games rather than go (such as Bang!, Set and Carcassonne) and for excursions in the city even on scheduled playing days.

The living conditions this year was also very good, in high standard apartments very near the center of the city (walking to the Forbidden city at the very center took around 45 minutes for a fast walker). We had two Chinese girls, Mao Mao and Lu Yan help with organization, and hired personnel to cook lunch and help with cleaning of the apartments. In the apartments we also setup a small “shop” in the apartments with snacks and drinks. The apartments people lived in were relatively crowded, but living this close also makes it easier for people to get to know each other, and makes the group dynamics better.

And, the most important of a trip like this is of course the group. This time, although there were almost 40 participants, there was a lot of fun together with the group, and no major conflicts, which must be seen as a big success. Just to mention a few:

-Vladimir, the strongest player, a Czech 6d contributed with an always positive attitude and a strong like for exploring Beijing and China. He also offered us some better chances in friendship games with Chinese players, although I think it is fair to say that he lost most games anyway. In 3 stone games Wang Yang beat him by 5-1.

-Wang Yang, our teacher, turned out to be the strongest player of go, Warcraft, and basketball in the group, but was not as good at pool.

-Geoff from Australia, 81, is by far the oldest partipant to date, and was always near to a smile, and liked joking around with the younger participants, many of which he already knew from KGS.

-John, from Canada was always positive and happy to join in in any activity that was arranged within the group. Competed with Geoff as the biggest joker of the trip(and their battles on the go board were probably pretty close to).

-Daniel J, Mattias S and Ludek were all very active in go playing and on time for the morning lessons most of the time until they found girlfriends and decided to spend the time in another way. Maybe more on their stories later

-Vickie from England/Hong Kong was the only girl, perhaps the most enthusiastic go player in the group, and one of the players (together with Solomon, from USA/Korea) who improved the most during the trip.

-Fredrik, from Sweden, 14, is one of the youngest participants to date (Lasse from Denmark was also only 14 when he participated with his parents 2 years ago) was one of the strongest players in the group, was tall enough to look like 18, but probably spent more time challenging Wang Yang to Warcraft than playing go.

-Jesper struggled a little as the weakest player in the group, but still managed to improve a lot, and had a lot of fun together with some previous friends and contacts that were also living or working in Beijing.

-Kevin had been married to a Chinese for at least 10 years, but came to China with only the slightest knowledge of Chinese.

-Eric, Sam and Stefan managed to miss one of the biggest attractions of Beijing, The forbidden city, and instead entered a small park, a few 100 meters west, thinking it was the forbidden city. This park has now been dubbed “The almost forbidden city”. They were already out a big late, and when they realised their mistake The forbidden city was about to close for the day.

-Travis was perhaps the most unlucky participant, and broke his foot while running down The great wall during the first weeks. However, toward the end of the trip he recovered and found a girlfriend on a week trip to Dalien together with Vincent. He was also reported to have payed 500 for a jade bracelet on the silk marked, where 50 might well have been reasonable(but it is always hard to say what’s real and what’s not, and what’s a good price and what’s not).

There are almost 20 more that I have not mentioned here, and I felt that everyone had a place in the group and found friends within it.

Now I only hope that next year’s trip will be even more fun, and that we for the first time can get more than 50 participants.